I fredags i förra veckan fick jag en duk levererad till mitt studiogalleri på Gamla Väster. Det är ingen speciellt ovanlig händelse i sig, jag omsätter i vanliga fall ett ganska imponerande antal dukar, det sällsynta med den här duken är dels storleken, dels motiven som den så småningom kommer att prydas av.
Duken är två och en halv meter lång och sjuttio centimeter hög och under de närmaste veckorna kommer den att förvandlas till en tavla föreställande staden Belgrad.
När jag fick beställningen upplevde jag alla möjliga känslor på en gång. Skräck, glädje, osäkerhet, förvirring inför tekniska problem och lösningar, förväntansfullhet och iver över att få sätta igång. Under tiden som jag lyssnade på vad min kund förväntade sig av mig och hennes känslor kring tavlan som jag nu hade fått uppdraget att måla började en annan känsla sprida sig genom min kropp, jag kände mig ärad. Hon hade valt ut mig till att måla hennes Belgrad, hon överlät till mig att återge staden så som hon ser och älskar den och det är detta faktum som gör den här tavlan så speciell för mig.
Som med så många andra känslor så leder en till en annan och när duken väl anlände i fredags hade alla känslor av ära förvandlats till ren skräck och panik. Jag spenderade en lång stund åt att betrakta den enorma vita tavelduken och jag kände mig som om jag vore ungefär tre centimeter hög. Jag har alltid känt till begreppet tavelskräck men det här var nog första gången som jag upplevde det på riktigt. Trots att jag hade gått igenom tavlan tusen gånger i mitt huvud sedan jag fick beställningen kände jag mig inte redo. Jag tittade på klockan, konstaterade att det var för sent att börja måla, låste galleriet och gick hem för att fira helg.
När jag återvände till galleriet i måndags var jag fortfarande inte redo, däremot hade jag haft en dialog med mig själv under helgen och kommit fram till ett par viktiga saker.
Jag har äntligen lärt känna mig själv och jag vet hur jag fungerar, både som person och som konstutövare. Det är så många aspekter som måste vara i harmoni för att jag ska kunna måla och i det här fallet hade mitt självförtroende, som är en av de viktigaste ingredienserna, inte hunnit ikapp uppgiften som jag står inför. Det var därför som jag kände mig så liten. Nu har jag tack och lov målat sedan mitten av nittiotalet och jag har en del erfarenhet, både när det gäller själva yrkesutövandet men också när det gäller mig själv och på måndagen hade jag vuxit med en halvmeter. Istället för att börja stressa och banna mig själv för att jag inte målade gjorde jag annat samtidigt som jag väntade. Jag väntade på att alla mina verktyg skulle växa sig stora och starka, jag väntade på att kanalen till min kreativa källa skulle öppnas och att energierna skulle börja flöda. I går kväll var jag tillbaka i mina 181 centimetrar och mycket riktigt så hade tavlan en blå himmel när jag gick hem.
Jag får ofta frågan om hur lång tid det tar att måla en tavla. Jag har sällan något bra svar eftersom jag dels inte vet varför frågan är intressant och dels för att jag inte vet vilken typ av tid jag ska räkna med. Ska jag ta hänsyn till väntandet och oroandet, den tekniska planeringen eller bara den effektiva målartiden? Nu har jag ett guldläge att dokumentera framskidandet av en tavla av imponerande mått och jag tänker göra det här på bloggen.
Andra människor som har gjort annorlunda val än vad jag har gjort i livet reser till andra länder och platser. Jag spenderar mestadels av min tid här på Gamla Väster, kroppsligen i alla fall. Nu ska jag däremot göra en mental resa till Belgrad och jag hoppas att du vill följa med mig här framöver.
Duken är två och en halv meter lång och sjuttio centimeter hög och under de närmaste veckorna kommer den att förvandlas till en tavla föreställande staden Belgrad.
När jag fick beställningen upplevde jag alla möjliga känslor på en gång. Skräck, glädje, osäkerhet, förvirring inför tekniska problem och lösningar, förväntansfullhet och iver över att få sätta igång. Under tiden som jag lyssnade på vad min kund förväntade sig av mig och hennes känslor kring tavlan som jag nu hade fått uppdraget att måla började en annan känsla sprida sig genom min kropp, jag kände mig ärad. Hon hade valt ut mig till att måla hennes Belgrad, hon överlät till mig att återge staden så som hon ser och älskar den och det är detta faktum som gör den här tavlan så speciell för mig.
Som med så många andra känslor så leder en till en annan och när duken väl anlände i fredags hade alla känslor av ära förvandlats till ren skräck och panik. Jag spenderade en lång stund åt att betrakta den enorma vita tavelduken och jag kände mig som om jag vore ungefär tre centimeter hög. Jag har alltid känt till begreppet tavelskräck men det här var nog första gången som jag upplevde det på riktigt. Trots att jag hade gått igenom tavlan tusen gånger i mitt huvud sedan jag fick beställningen kände jag mig inte redo. Jag tittade på klockan, konstaterade att det var för sent att börja måla, låste galleriet och gick hem för att fira helg.
När jag återvände till galleriet i måndags var jag fortfarande inte redo, däremot hade jag haft en dialog med mig själv under helgen och kommit fram till ett par viktiga saker.
Jag har äntligen lärt känna mig själv och jag vet hur jag fungerar, både som person och som konstutövare. Det är så många aspekter som måste vara i harmoni för att jag ska kunna måla och i det här fallet hade mitt självförtroende, som är en av de viktigaste ingredienserna, inte hunnit ikapp uppgiften som jag står inför. Det var därför som jag kände mig så liten. Nu har jag tack och lov målat sedan mitten av nittiotalet och jag har en del erfarenhet, både när det gäller själva yrkesutövandet men också när det gäller mig själv och på måndagen hade jag vuxit med en halvmeter. Istället för att börja stressa och banna mig själv för att jag inte målade gjorde jag annat samtidigt som jag väntade. Jag väntade på att alla mina verktyg skulle växa sig stora och starka, jag väntade på att kanalen till min kreativa källa skulle öppnas och att energierna skulle börja flöda. I går kväll var jag tillbaka i mina 181 centimetrar och mycket riktigt så hade tavlan en blå himmel när jag gick hem.
Jag får ofta frågan om hur lång tid det tar att måla en tavla. Jag har sällan något bra svar eftersom jag dels inte vet varför frågan är intressant och dels för att jag inte vet vilken typ av tid jag ska räkna med. Ska jag ta hänsyn till väntandet och oroandet, den tekniska planeringen eller bara den effektiva målartiden? Nu har jag ett guldläge att dokumentera framskidandet av en tavla av imponerande mått och jag tänker göra det här på bloggen.
Andra människor som har gjort annorlunda val än vad jag har gjort i livet reser till andra länder och platser. Jag spenderar mestadels av min tid här på Gamla Väster, kroppsligen i alla fall. Nu ska jag däremot göra en mental resa till Belgrad och jag hoppas att du vill följa med mig här framöver.
Jenni Berndtson
http://www.jbdesign.nu/
Andra Bloggar om: Konst, Jenni Berndtson, Gamla Väster
1 kommentar:
Det är alltid roligt att läsa dina inlägg Jenni! Jag kände igen den känslan när du skrev om ditt uppdrag. Det handlar inte bara om "duken",det handlar om ett liv,om det förflutna och det nostalgiska inom oss. Att få detta bekräftat på en duk som skall gå i arv är faktiskt ett hedersuppdrag för en konstnär. Du har förstått det hela och där har du inspiration och styka att slutföra ditt updrag.Jag är säkert att Belgrad kommer att förtsätta leva i beställarens hjärta och att de och deras arvingar hittar den ro och glädje i din målning. Du är den rätta personen som kan förmedla den underbara känslan av kärlek för sitt hemland samt dämpa nostalgi inom oss. Tack för att du finns.
Kramis/Nada
Skicka en kommentar